Ny blogg

Numer bloggar jag tillsammans med vänner/kollegor Sofia B. Karlsson och Linda Elstad på perspektivbyran.blogspot.com. Kika in!

Tacksamma barn

Idag är det Fars dag. Fint? Klart det kan vara. Jag tänker att klurigheten ligger i att göra det till sin egen grej och inte bara falla in i den förväntade tacksamheten som alla barn ska känna gentemot sina föräldrar - en förväntad tacksamhet som inte bara är en del av vår kultur utan som även drivs på av kommersiella intressen.

På många sätt är det orättvist. Barn ska alltid vara så tacksamma inför vuxenvärlden. Men de barn som misshandlas av sina föräldrar då, varför ska de vara tacksamma? Eller de som mobbas utan att några vuxna ingriper? De som växer upp och lär sig att diskriminering är en del av deras vardag?

Hela fenomenet med Fars dag bygger dessutom på normer kring heterosexualitet och tvåsamhet. I många barns familjer finns det ingen far att hylla. För dem påminner Fars dag om att samhället anser att det fattas dem något. Familjen är inte komplett. Det är inte en riktig familj. Ska de barnen vara tacksamma?

Jag hade hellre sett en Barnens dag då vuxenvärlden samlades i en gemensam hyllning till de yngsta samhällsmedborgarna, och i respekt inför det faktum att vi alla vuxna gång på gång lämnar över ett samhälle med stora brister till en ny generation. Samtidigt som vi förstås gladdes åt den trygghet, frihet och glädje som vi kan skapa - och ofta skapar - för barnen om vi tar vårt ansvar.

Glädje i tunnelbanan

12697. När jag just kollade var det antalet medlemmar i en Facebookcause för att få SL att ta bort Bevara Äktenskapets kampanj i tunnelbanan. Man blir varm.

Varm blev jag i veckan också av en reklamkampanj för Finlandsresor där ingången var att man skulle unna sig en romantisk miniresa. På bilderna syntes händer som höll i varandra - det var händer som verkade tillhöra människor med olika och lika kön och hudfärg, och människor i olika eller samma åldrar. Trevligt att möta något positivt och synliggörande istället för något som ifrågasätter ens rättigheter och plats i det offentliga rummet. Mer sånt!

Jag är förresten snygg i sketchformat :)

Stressad om stress

Idag har jag återigen blivit påmind om att det är lättare att ge råd till andra än att leva som man lär. Jag har föreläst om stress och stresshantering. En hel del av det som jag vet att man kan göra för att förbättra sin hälsa, och minska negativ stress, gör jag inte själv. Jag säger till exempel inte nej tillräckligt ofta, jag motionerar inte så mycket som jag borde och ibland lägger jag för mycket identitet i feed back från andra.

Jag ligger också i riskzonen för osund stress ibland och märker det genom att jag glömmer nycklar, plånbok och mobiltelefon (oftare än vanligt...) och jobbar förbi hungerkänslor. Samtidigt tänker jag att man kan vara en förebild och ha bra saker att säga just genom att inte vara perfekt - och erkänna det. Jag funderar ändå mycket på stress och hälsa och vet vad jag strävar mot. Jag har ett hyffsat medvetet förhållningssätt till stress. För det mesta mår jag bra och när jag inte gör det så vet jag oftast vad jag kan göra och hur jag kan tänka (även om det är kunskap som kan ta tid att plocka fram eller utveckla...).

Det är mycket roligare att föreläsa om den process man ständigt befinner sig i och tankarna som rör sig i huvudet just nu, än om något sorts mål man nått och hur man kom dit. Är man någonsin klar med sig själv liksom? Och finns det färdiga receptlösningar som en individ kan generalisera till andra?

Trygg med SL

Sitter på tunnelbanan. Mina ögon glittrar - med hjälp av silverpenna och eyeliner. Det är ju fest ikväll! Håller X i handen, men just nu är han upptagen med att bläddra i en gratistidning. Längre bort står tre män och viskar och pekar. Nyfikna...? Njae, snarare hånfulla.

Vänder blicken mot X och gratistidningen. Där står om någon homosexuell som nassarna slagit ihjäl. Tittar hellre på något annat. Inte de tre männen. De känns hotfulla nu.

Reklamen i tunnelbanan kanske? Ovanför oss sitter en affisch som SL låtit någon sätta upp: "Mamma, pappa, barn - bevara äktenskapet" (läs: Erkänn inga samkönade par, barnlösa eller ensamstående föräldrar). Påminns om att mina mänskliga rättigheter är något man kan tycka till om och debattera.

Slår ner blicken i golvet - knyter min fria hand - håller ut - väntar på festen.

Barn kostar för mycket?

Sverigedemokraterna har konferens med sina kommunpolitiker i helgen. De fortsätter på det gamla vanliga spåret. Det enklaste spåret av alla om man har ett problem: skyll det på någon annan. Vi (som i den begränsande definitionen av "svenskar") har med Sverigedemokraternas retorik problem på grund av "invandrare". "De kostar för mycket" till exempel.

Jag tror att det är viktigt att lyfta sig över denna retorik om man vill motverka Sverigedemokraterna och den rädsla och ojämlikhet de skapar. Anders Wallner, partistyrelseledamot i Miljöpartiet, har uttryckt det väldigt bra i en krönika:

"Med samma logik skulle man kunna säga att det är en enorm belastning att vi föder barn i Sverige. Bara föräldrarnas privata utgifter är över en miljon kronor per barn. Sen kommer ju enorma offentliga utgifter för skola, sjukvård och barn- och ungdomsverksamhet. Och betänk då att det föds 100 000 barn varje år. Men så tänker vi inte. Varje barn är ju en resurs och kommer att bidra till samhället. Just det."

Lysande.

Policy för mansgrisar

"Nästa generation Stureplan" finns det något som kallas. För ungdomar i denna generation arrangeras specialfester som ska ge en försmak av Stureplans nöjesliv. Och vilken försmak! DN skrev häromdagen om festerna där tjejer går runt halvnakna och passar upp på fullt påklädda killar.

Jag tänker att det är skönt att problemet uppmärksammas. Samtidigt är det lite typiskt att det är tjejernas beteende som hamnar i fokus. En del ställen har till exempel infört en klädpolicy. Förhoppningsvis kan det göra det lättare för tjejerna att bryta mot de vrickade förväntningarna som finns på dem, men samtidigt är det orättvist - och högst ineffektivt - att inte angripa problemet vid sin kärna: killarna.

Killarna måste ta sitt ansvar. Festerna visar tydligt var makten ligger: killarna har kläder - tjejerna har inte kläder, killarna är subjekt - tjejerna är objekt. Det bör också finnas policys som gör det lättare för dem att bryta mot förväntningarna. Lättare att inte bete sig som om alla killar vore dumma, heterosexuella mansgrisar. Är det verkligen så de egentligen vill att de och vi andra besnoppade människor ska uppfattas? Jag ryser i alla fall själv vid tanken på att bli förknippad med den bilden.

Normens löpsedel

KÄNDA SVENSKA KVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED KILLAR... stod det inte på en kvällstidnings löpsedel idag.

KÄNDA SVENSKA HETEROKVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED TJEJER... stod det inte heller på löpsedeln.

Det stod något i stil med KÄNDA SVENSKA KVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED TJEJER.

I tidningen kunde man också läsa om en av kvinnorna som intygade att "man inte behöver vara lesbisk eller bisexuell för att testa sexuella upplevelser med en tjejkompis". Ingen sa "det kan betyda att man är lesbisk eller bisexuell".

Fortsatt utsvulten...

En del tycker att det är kul att veta mycket om skådespelare, men jag har kommit fram till att jag föredrar att inte veta så mycket om dem och se mest till karaktärerna de faktiskt spelar. Personen kan komma i vägen för karaktären liksom.

Jag bloggade för ett tag sedan om Adam och Kim i Andra Avenyn. Nu har jag gjort misstaget att titta in i chatten som SVT hade efter ett av programmen. Det har ställt mig inför flera frågor som jag bråkar med mig själv om just nu. I chatten berättade killen som spelar Adam att han är straight. Jag tyckte till och med att han var ganska noga med att påpeka det. "So what?" kan man fråga sig.

Något stör mig i alla fall. Plötsligt tycker jag inte att Adam och Kim är lika intressanta. De är intressanta att följa mer som i en studie i hur media kan framställa kärlek och attraktion mellan personer av samma kön, än för att de är några som jag engagerar mig personligt i. Jag har tappat lite av känslan att kunna identifiera mig med dem. Jag är fortfarande utsvulten på HBTisar på ett personligt plan.

Men vad då!? Självklart tycker jag inte att homosarna bara ska spela homosar, eller att heterosar bara ska spela heterosar! Så varför ska det spela roll om jag vet hur en skådespelare identifierar sig själv?

Nåja, vill jag slippa konfronteras med mig själv så är det bättre att inte känna till skådespelare som privatpersoner helt enkelt, utan bara se rollen de spelar.

Otrevliga, okända människor

Det finns något som verkligen kan förstöra min dag, om jag inte hittar annat att tänka på, och det är när människor som jag inte känner är otrevliga mot mig. Idag skulle jag gå över en gata, på övergångsstället, och en cyklande man (med historiens fulaste hjälm nu när jag målar upp bilden av honom i efterhand...) börjar sakta ner för att jag ska kunna gå över. Utanför honom kör massvis av bilar i ilfart (okej, också en liten överdrift i efterhand, men bilar fanns där). Nu börjar mannen gorma för att jag inte kliver över gatan direkt när han saktar ner. Jag förklarar på mitt sockersöta sätt (ehum...) att jag måste vänta in bilarna också, varpå mannen skriker "bilarna ska också stanna!". "Jaha, men om du lovar att de stannar så kastar jag mig bara över gatan då", hann jag inte svara. Grr...

När man inte får chansen att svara tillbaka i sådana lägen så känns det som att man går runt med sin lilla kaka som man försöker värna och så snor någon bara en bit utan att man kan göra något åt det. Nä usch, jag försöker faktiskt sätta stolthet i att inte ta av andras kakor och skulle jag göra det så försöker jag ge dem chansen att sno tillbaka.

Utsvulten på HBTisar

I eftermiddags kom jag på mig själv med att titta på en repris av ett avsnitt av Andra Avenyn, som jag redan sett. Och jag hade egentligen mycket bättre saker att göra... Ändå kände jag hur jag satt där med glupska ögon. Slutsatsen är att jag är utsvulten på HBT-personer på TV. Jag måste följa hur det går för Kim och Adam i serien.

När Kim och Adam möttes på ett sjukhus hade Adam råkat ut för hatbrott och misshandlats. Lite typiskt att vi HBTisar alltid framställs som några som drabbas av problem, men å andra sidan råkar vi ju ut för många problem som uppmärksammas för lite. Jag bara hoppas att Kim och Adam ska få varandra och vara lyckliga. Lyckliga HBTisar syns det alldeles för lite av. Bara det inte blir som i många andra skildringar i serier och på film: vi har problem, vi övervinner dem kanske för en stund, men sedan dör vi (tänk Brokeback Mountain). Det får liksom aldrig bli helt lyckligt.

Sedan hade det förstås varit kul att se HBT-personer som inte har problem just på grund av sin sexualitet eller sin könsidentitet/könsuttryck, utan kanske på grund av sin etnicitet eller för att de drabbas av diverse konspirationer, anfall från yttre rymden eller vad som helst...

Nåja, jag sätter mitt hopp till dem som gör Andra Avenyn så länge. Och ibland får man vara glad åt att man över huvud taget syns.

P.s. Jag jobbar igen det jag missade i eftermiddags ikväll D.s.

3 hämnas på mig

Jag tror att 3 hämnas på mig för att jag bloggat om att en av deras medarbetare förutsatte att jag var heterosexuell. Tomas Ledins "Vi är på gång, vi är laddade, vi är klara..." har blivit den låt man får höra om man ringer till mig numer. Är jag konspiratorisk?

Kontoret är klart!

Litteratur i normens tjänst

Utan studentrörelsen skulle högskolan inte ha utvecklats särskilt mycket de senaste åren, särskilt när det kommer till mångfald och diskriminerande normer. Sveriges förenade studentkårer (SFS) fortsätter sitt enträgna arbete och släpper idag rapporten "Vem får synas?" som jag var med och skrev när jag arbetade på SFS. Rapporten tar upp ett angeläget problem som det gjorts för lite åt, nämligen det snedvridna innehållet i kurslitteraturen som många gånger inte förmår att spegla olika människors vardag utan bara reproducerar samhällsnormen. En student som jag intervjuade för några år sedan sammanfattade det bra: "Litteraturen är väl på min utbildning som vid övriga universitet: 'Lena köper mat och Sten köper grävmaskiner, och så har de barn tillsammans'".

Hoppas nu att rapporten kommer till användning, att SFS fortsätter sitt arbete och att författare och förlag tar sitt ansvar. Det skulle vara väldigt kul att få se mer av goda exempel på inkluderande kurslitteratur.

Fantastiska demonstranter i Burma

Mina tankar går just nu till de fantastiska demonstranterna i Burma. Jag hoppas att deras hjälteinsatser kommer att visa hur människor som går samman kan störta förtryck och förändra världen, med fredliga medel. Och jag hoppas att många makthavare världen över kommer att ta sitt ansvar och stötta dem.

Rätten att diskriminera barn

Läroplanen för förskolan erbjuder en fantastisk läsning på många sätt. Den utgår väldigt mycket från barns rätt att utvecklas som individer, på sina egna villkor. Samtidigt visar läroplanen på den skeva maktfördelningen som (kanske oundvikligen) råder mellan barn och vuxna. Barn har sina rättigheter så länge vuxna ger dem till barnen.

I läroplanen står: "inget barn skall i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionshinder..." Här fråntas alltså barnen rätten att slippa diskriminering på grund av sexuell läggning - för det är bara deras anhöriga (läs: vuxna) som kan ha en sexuell läggning.

De starka normer för kön som barn fostras i hänger självklart samman med normer för sexuell läggning. En flicka ska vara en prinsessa som är ihop med en prins, knappast en annan prinsessa. Och barn leker "mamma-pappa-barn" av en anledning. Barnen fostras i heterosexualitet och ges alltså en sexuell läggning att utgå från i sin utveckling även om vi vuxna har svårt att erkänna det. Det begränsar deras utrymme i förskolan liksom senare i livet då de tvingas "komma ut" om de inte identifierar sig med den förväntade heterosexualiteten. Är inte det diskriminering?

Foppatofflan som klassmarkör?

Det finns skor som det gör ont i mina ögon att titta på. Skor i neonfärgad plast med hål i - Foppatofflorna. Samtidigt finns det något i mig som oroas av den häftiga avsmaken. Håller jag på att bli en sådan där "stockholmare" som alltid måste tänka på utseende (mitt och andras)? Och så har jag funderat på vem det är som har Foppatofflor: är det möjligtvis så att det finns klasskillnader i Foppatoffelsanvändandet? Jag har i alla fall svårt att tänka mig Foppatofflor på Stureplan.

Eller så är det bara skor och folk har olika smak...

Etnisk mat och kvinnors ledarskap

Två observationer från morgontidningarna: (1) "Etnisk mat" handlar om mat till Ramadan. Jag har aldrig sett någon kallat påskmaten för "etnisk". (2) Det finns nya råd till kvinnor som är ledare och vill klara "männens maktspel". Varför skrivs det aldrig om hur män kan ta ansvar för sin makt?

Positivt ändå att nyhetsförmedlingen inte bara speglar det som på ett snävt sätt är intressant för "svenska" män.

Vi är många och vi vägrar vara rädda

Jag har larmfobi. Det kommer nog inte som någon nyhet för den som sett mig larma av eller på olika lokaler, men för mig är det nytt att det finns så många som jag. Vi är många som drabbas av stegrande puls, darriga fingrar och en svårbeskrivlig rädsla för att plötsligt trycka på fel knapp eller inte lyckas vrida om nyckeln. Det händer också att vi av ren nervositet drabbas av ett enormt kontrollbehov och skäller ut stackars människor runt omkring oss för att de inte är stilla och tysta.

Jag kanske inte behöver förenas i någon sorts kamp för rättvisa med dem som har samma rädsla, men det är som i så många andra sammanhang skönt att veta att man inte är ensam. Och vi kan stärka varandra mot rädslan. Är du som jag? Join the inner revolution!

"It's good to be 3"

Numer får många som ringer till mig höra en välkänd melodi innan jag svarar, eftersom jag bytt mobiloperatör. En del störs av det, men själv tycker jag att det är lite charmigt. Samtalen med dem som jobbar åt operatören har också varit trevliga, men häromdagen hade jag ett samtal som kunde gått helt fel om jag inte varit på "rätt" humör. Jag blev uppringd av en mycket trevlig person för att svara på frågor om mitt telefonerande, vad jag tyckte om operatören och om jag visste andra som skulle kunna vara intresserade av att också byta till operatören. Mitt i samtalet kommer frågan "Flickvännen då? Vem ringer hon med?".

I det läget säger jag inte att jag visserligen skulle kunna ha en flickvän eftersom jag försöker se bortom kategorier som kön, utan jag blir ultrahomot. Ultrahomot som på ett mycket snällt och trevligt sätt (om jag får säga det själv) förklarar att jag inte har en partner, och om jag skulle ha en partner så skulle det liksom jag vara en kille. Just då hade jag ork att vara snäll och trevlig istället för kränkt och arg. Det kändes bra att senare kunna avsluta samtalet i samma trevliga ton som det började och att personen genom det slapp undan en del dåligt samvete för att ha kränkt mig. Det är i den positiva andan jag vill bedriva utbildningsverksamhet och jag tror att det ger bäst effekt. Jag tror att personen kommer att formulera sig annorlunda i andra samtal. Men i ett annat läge kanske jag som privatperson/konsument hade valt att inte ta ansvar för någon annans samvete och beteende utan bara ge uttryck för en ilska att gång på gång bli osynliggjord för att jag inte passar in i heteronormen.

När jag senare diskuterade händelsen med mina vänner så kom vi för övrigt på sätt som jag kunde ha problematiserat tvåsamhetsnormen. Varför förväntades jag över huvud taget ha en partner? Och varför bara en partner? Jag skulle helt enkelt ha sagt att jag hade två pojkvänner. "It's good to be 3" liksom...

Undersök mig på mina villkor

På sistone har jag fått massiva enkäter från SIFO att svara på. I hopp om att kunna förbättra ekonomin, genom lotteriet man får delta i om man svarar, så kryssar jag glatt i ett ändlöst antal boxar. Samtidigt funderar jag på alla fack jag hamnar i genom de där kryssen. Jag blir en del av olika grupper som tycker si och så eller beter sig på olika sätt. Det känns ändå okej så länge det är jag själv som på sätt och vis sätter mig i de där facken.

Jobbigare blir det med alla frågor kring min person där det känns som SIFO klassificerar mig på olika sätt. Jag förväntas kryssa i om jag är man eller kvinna och det finns inget alternativ. Jag ska också kryssa i vilken utbildningsnivå mina föräldrar har och i vilket land de är födda. Det är förstås för att SIFO ska kunna presentera resultat nedbrutet på olika kategorier människor, vilket mycket väl kan vara relevant. Men varför kan jag inte själv få välja kategori? SIFO skulle ju kunna fråga mig hur jag själv identifierar mig när det kommer till kön, klass och etnicitet. Och varför är det just dessa kategorier man är intresserad av? SIFO skulle ju t ex kunna intressera sig för kategorierna samhället har för sexuell läggning och hur jag identifierar mig i förhållande till dem.

Så nu har jag använt fältet för "övriga kommentarer" och tipsat om hur jag tycker att SIFO skulle kunna göra sina undersökningar mer inkluderande och mer på oss undersöktas villkor.

Könssegregerade middagar

När jag städade bland en massa grejer hittade jag en affisch med en inbjudan till en dammiddag för studenter. Jag kommer ihåg att jag sparade den för att använda någon gång när jag utbildar i HBT-frågor och frågor kring genus och heteronormativitet. På affischen finns nämligen en varningstext som lyder ”Denna affisch kan framkalla avund hos pojkvänner, bröder och andra män”.

En intressant varningstext och affisch på flera sätt. Uppenbarligen riktar sig affischen till kvinnor, men vilka kvinnor? Det låter ju som om det skulle kunna vara alla, men det är förstås bara heterosexuella kvinnor och kvinnor som gillar att just kategoriseras som kvinna. I själva verket är affischen – och arrangemanget den gör reklam för – en ohejdad hyllning till vårt samhälles sätt att dela in befolkningen i två kategorier: kvinnor och män. Kategorier som dessutom både är motsatspar och kompletterar varandra.

Affischen signalerar att här är du välkommen om du offentligt accepterar att ditt kön avgör hur du ska bete dig och vilka du ska omge dig med under kvällen. Dessutom finns ett bestämt sätt för dig och de andra att bete er på: ni ska vara kvinnliga i förhållande till det manliga (ofta representerat av män som är servitörer). I detta ingår förstås att du utifrån din kvinnliga position ska attraheras av det manliga.

Vissa skulle säga att det ju bara handlar om att ha roligt under en kväll. Under mina år i studentrörelsen har jag funderat mycket på hur de här tillställningarna skulle kunna göras mer jämlika, för de är trots allt populära. Idag säger jag att det inte går att komma ifrån att middagarna per definition reducerar människor till kön och sexuell läggning, samtidigt som de överordnar och underordnar människor. Och det görs som underhållning. De är ett ”lättsamt” och effektivt sätt för samhällsnormen att reproducera sig. En organisation som vill motverka diskriminerande normer och ge människor större frihet att vara individer, oavsett tillskrivna kategorier, måste alltså göra ett val. Den måste välja om den vill hålla fast vid sitt ställningstagande och överge eventuella könssegregerade middagar, eller om den vill göra tvärtom. Det finns inga mellanvägar.

"Psst... är du homosexuell?"

Eftersom han som frågade (en kille på tunnelbanan) ville flirta så blev jag på ett sätt smickrad. Men jag kände också en massa annat. Varför viskade han? Varför ville han att vi skulle sätta oss på ett ställe med mindre folk runt omkring? En del av svaren visste jag förstås. Han var rädd för att folk skulle märka att han inte var heterosexuell.

Jag kan också vara rädd, men oftast är jag arg och den här situationen gjorde mig förbannad. Jag vägrar vara en person som måste smussla. Vad som kunde ha varit en kul flirt blev istället något fult och skämmigt - en påminnelse om samhället vi lever i.

Att vägra sätta mig på ett annat ställe blev en symbolhandling, fast egentligen skulle jag kanske ha bytt plats och sett om jag kunde stärka killens självförtroende lite. Jag vet inte. I slutändan faller jag ändå tillbaka på att det förstås också var det säkraste valet att inte följa med främlingen, men det är grymt tråkigt med all denna rädsla.

Macho-Pär Del 2

Okej, manligheten fick sig en liten törn när jag var tvungen att ringa till pappa och fråga hur man får bort "skruvar som det ser ut som att det sitter en plopp på". Men jag försöker ju montera ner den annars (manligheten alltså) så jag kanske bara ska se det som något bra.


Min pappa har för övrigt alltid arbetat i verkstad från tidig morgon till sen kväll och sedan ägnat det mesta av sin fritid till att bygga grejer. Nu när han är pensionär ägnar han nästan all tid åt byggande, husfix eller trädgårdsskötsel. En underbar källa till kunskap när man ska riva en vägg med andra ord.

Macho-Pär

Jag håller på att slå ner en vägg och göra ett litet kontor av mitt förråd. Av någon anledning ger det mig väldigt stor tillfredsställelse. Jag vill gå ut och skrika "Jag kan också!" och jag kände mig otroligt stolt när jag åkte buss med min nyinhandlade kofot från Silvan häromdagen.

Sedan hoppas jag att glädjen har mindre att göra med att jag behöver mata min manlighet på något sätt och mer med att jag får bevisa för mig själv att jag klarar något nytt.

Å andra sidan, är det en manlighet som leder till att jag kommer att ha ett bättre ställe att arbeta med Perspektivbyrån så kanske det är en ganska bra eller i alla fall harmlös manlighet?

Att diskriminera eller att diskrimineras

En klok person ifrågasatte en gång hur det talas om diskriminering. I de svenska lagarna står det om olika diskrimineringsgrunder och när någon råkar ut för diskriminering så hänvisas till någon av dessa. "Hon blev diskriminerad på grund av sin sexuella läggning" eller "han kränktes på grund av sin etniska tillhörighet". Men vem fattas i dessa beskrivningar? Förövaren.

I själva verket blir ju ingen diskriminerad på grund av sin sexuella läggning, sin etniska tillhörighet eller vilken "diskrimineringsgrund" det nu kan handla om - man diskrimineras för att någon diskriminerar. Rimligare vore väl egentligen att säga något i stil med att "han diskriminerade henne för att han är trångsynt och har stora svårigheter att respektera andra"? Alternativt "han diskriminerade henne för att han behövde markera sin maktposition". Eller kanske den lite snällare: "han diskriminerade henne eftersom han inte visste bättre".

Problem med könsidentiet

Funderar en del kring det här med "könsidentitet" som ny diskrimineringsgrund just nu. Jag välkomnar den, liksom jag skulle vilja se en TransO, men det finns också problem med förslagen. Fick jag chansen att ändra de remissvar kring en ny lagstiftning, som jag varit med och skrivit, så skulle jag problematisera mer (som en passus vill jag också ha sagt att det är roligt att syssla med frågor där människor hela tiden hjälper en att hitta nya infallsvinklar).

Att ha könsidentitet som diskrimineringsgrund synliggör transpersoner. I det förbyggande arbetet mot diskriminering, som följer av lagstiftningen, så får transpersoner som en särskilt utsatt grupp en mer självklar plats. Samtidigt kan det bidra till att utdefiniera transpersoner. Transpersoner är den uppenbara målgruppen för diskrimineringsgrunden och utan ett tillräckligt (norm)kritiskt öga så skulle fokus kunna hamna på transpersoner som individer och bidra till en bild av dem som lite speciella eller t o m onormala, istället för på den utsatthet och den situation som många transpersoner befinner sig i.

Risken ska ses mot bakgrund av alternativet att utvidga diskrimineringsgrunden "kön". Genom att välja uppdelningen mellan "kön" och "könsidentitet" så kan lagstiftaren bidra till att kön blir det där som handlar om normala kvinnor och män och könsidentitet blir något annat, det där som handlar om de konstiga transpersonerna.

Ett utvidgat "kön" hade onekligen varit mer inkluderande. Kanske hade det också bidragit till en bredare förståelse av kön och bättre arbetsmetoder bland oss som arbetar med jämställdhetsfrågor, om vi blev bättre på att faktiskt ifrågasätta "kvinnor" och "män" som fasta kategorier. För en del transpersoner, som kämpat för att "accepteras som alla andra kvinnor eller män", blir det givetvis också märkligt att kanske tvingas hänvisa till könsidentitet istället för kön vid diskriminering.

Samtidigt undrar jag om arbetet mot diskriminering på grund av ett utvidgat kön verkligen hade skett på transpersoners villkor i praktiken, eller om transpersoner skulle glömmas bort? Med en ny diskrimineringsgrund blir det tydligt för alla att lagstiftningen ställer nya krav på kunskap och arbete.

Sedan tror ju inte jag att det går att arbeta med någon diskrimineringsgrund helt för sig, då all diskriminering hänger ihop, och jag hoppas särskilt att arbetet med frågor kring kön och könsidentitet kommer att bedrivas gemensamt.

Dags för en TransO?

Förmodligen kommer "könsidentitet" att bli en ny diskrimineringsgrund när regeringen senast 2008 presenterar ett nytt förslag till diskrimineringslagstiftning. Diskrimineringsgrunden kommer att innebära ett bättre skydd för alla.

Liksom "sexuell läggning" redan skyddar alla - heterosexuella, homosexuella och bisexuella - men samtidigt utgör ett särskilt skydd för homo- och bisexuella så kommer könsidentitet att förbättra för alla - cispersoner och transpersoner - men särskilt transpersoner.

Heterosexuella utsätts sällan för diskriminering på grund av sin sexuella läggning, liksom cispersoner sällan diskrimineras på grund av sin könsidentitet. Det är egentligen inte så konstigt: bryter du inte mot samhällsnormen så drabbas du inte heller av bestraffningar såsom diskriminering. Framstår du som heterosexuell, och som en person som ser ut och beter dig i enlighet med normerna för det som uppfattas vara ditt kön (en cisperson), så behöver du inte vara rädd i det offentliga rummet.

Skönt att lagstiftningen nu äntligen ska skydda transpersoner särskilt, transpersoner som utmanar en av de mest grundläggande normerna i samhället: hur du ska identifiera dig, bete dig och se ut utifrån kategorierna "man" och "kvinna". Jag hoppas att kunskapen om och respekten för transpersoner ska öka dramatiskt i och med den nya diskrimineringsgrunden. Samtidigt tror jag att det krävs någon som effektivt bevakar att lagstiftningen följs och som har kompetens att stötta dem som ska jobba med lagen - kanske en TransO?

En TransO skulle effektivt kunna synliggöra frågor kring könsidentitet bara genom sin existens. Om inte en TransO blir verklighet, utan en enda diskrimeringsombudsman som regeringen verkar vilja se, så hoppas jag att det kommer att finnas någon med politiskt mandat som har särskilt ansvar för könsidentitet.

Vägra Stureplan

Jag har länge känt en motvilja mot Stureplan. En dejts vän, som tydligen var "bar manager" eller något liknande där, tittade en gång på mig och bad om ursäkt: "ikväll är det en tjejslyna jag har lovat min gäst, inte en killslyna".

Okej, den incidenten kanske inte räcker för att döma ut hela Stureplan, men jag är verkligen glad att media nu hårdgranskar Stureplanskulturen efter flera uppmärksammade våldtäktsfall. Jag kan ju inte påstå att jag blir förvånad över kulturyttringarna man rapporterar om: tjejer som kallas "drinkluder" och "golddiggers" och män som tror att de får göra vad de vill bara för att de bjuder på drinkar.

Ännu mer om kulturen får jag reda på genom bloggare på stureplan.se som vänder sig mot att det skulle vara ojämställt på Stureplanskrogarna: "det är jävla feminister som påstår att det skulle vara så. Killar kan bli lika utnyttjade som tjejer" (ur dagens DN). Vad skönt att jag kan bli lika utnyttjad som andra, säger jag som killslyna...

Jag tror att Stureplan har klarat sig undan en granskande lupp alldeles för länge och det är dags att någon tar ansvar för att ändra kulturen. Om inte hoppas jag på den fria marknaden och att gästerna söker sig till konkurrerande krogar på annat håll.

Ibland är man inte bättre än det sällskap man väljer (undantaget tjejerna på Stureplan) och på dejten blev det i alla fall ingen fortsättning.

Bajs och salsadansare

Intrycken sköljer över mig under Stockholm Pride. Mycket händer och många tankar sätts igång. Ibland är jag arg, ibland fundersam, ofta glad.

Igårkväll var jag arg. Någon smetade bajs på entrén till Sveriges Förenade Gaystudenter (SFG). Motiven går ju bara att spekulera i, men det är svårt att tro att var ren slump som avgjorde att det var denna dörr förövaren gav sig på. Finns det människor som bär på så mycket hat att de kan gå över så många gränser? När hbt-personer t o m mördas för att de inte har en självklar plats i samhället så är svaret givetvis ja.

Att många blir otroligt provocerade av Pridefestivalen och bara det faktum att hbt-personer syns i det offentliga rummet är uppenbart. Det är bara att titta in på Aftonbladets hemsida och kika på kommentarer som läsare lämnar på nyheterna kring Pride. Män som är måna om att påpeka att de är heterosexuella ondgör sig över att Pride får "för mycket" utrymme i media och att hbt-personer bara "klagar" (och då refererar jag ganska snällt...). Förmodligen är det en omskakande upplevelse för dessa män att för en gångs skull inte få sin överordnade status bekräftad i nyhetsrapporteringen. Därför är det uppenbart att Pride behövs - för att skaka om och visa på alternativ till gängse normer.

Men nu vill jag gå över till roligare grejer. Jag skrev ju att jag ofta är glad också :) Jag har dansat queer salsa! Och lindyhop! Det var nästan en av de läskigaste aktiviterna som jag kunde tänka mig under Pride, så därför var jag tvungen att utmana mig själv och mina rädslor. Det gick otroligt bra. Jag var sämst på dansgolvet, men fick dansa med flera roliga människor. Hjärtat smälte nästan när en fin äldre herre kom fram och frågade "får jag lov?". Har inte skrattat så mycket på länge som i den dansen.

Och så var jag på seminarium med Friends som presenterade en rapport om hur skolor arbetar med frågor om genus och sexualitet. Mycket intressant om heteronormativitet och framgångsfaktorer om man vill motverka negativa normer. Blev också helt övertygad om att jag fått världens bästa jobb som projektutvecklare på Friends...

Men nu bär det av till nya seminarier.

SENSUS-seminarium som motverkar sitt syfte?

Idag gick jag på seminarium för att ladda mig med argument för att islam och homofobi inte hör ihop. Tyvärr lyckades inte SENSUS göra det med sitt seminarium under Stockholm Pride. Istället fick jag och de andra åhörarna bara förklarat för oss ATT islam inte accepterar homosexualitet - något HUR eller VARFÖR fanns inte heller med.

Inte undra på att vi i publiken blev provocerade. Vid provokation aktiveras ofta vi-och-dom-tänkandet. Tråkigt bara att seminariet just ledde till ett "vi hbt-personer" mot ett "ni muslimer", vilket inte minst märktes i kommentarer och frågor från publiken. Frågorna till föreläsaren blev mycket av typen "Vad tycker NI?", som om föreläsaren var representant för alla muslimer.

Tråkigt att vi som i någon mån tillhör diskriminerade grupper inte kan mötas i gemensam kamp mot diskrimineringen. Och tråkigt att vi inte är bättre på att ifrågasätta vem vi exkluderar när vi inte kan mötas och faller tillbaka på en trygg gruppidentitet - vad får den homosexuella muslimen för plats?

Jag hoppas att SENSUS ordnar fler seminarier framöver, med olika föreläsare som har olika perspektiv på frågor om genus och sexualitet inom islam. Och att seminarierna har fokus på problem med generaliseringar och stereotypiseringar. Så kan vi bryta fördomar och bygga broar - något som jag t ex tycker att Pridefestivaler ska handla om.

För att ge rättvisa (min rättvisa förstås...) åt seminariet vill jag ändå ha sagt att det var häftigt att få lyssna på en muslimsk feminist.

Nya tider

Mycket som händer i mitt liv just nu och vilket bättre tillfälle att prova en nystart med bloggandet!? Skönt att ha en egen del i det offentliga rummet, men jag delar ju detta rum med bland annat dig som läser detta så hör av dig om du har frågor, kommentarer eller tips. Respekt, Pär