Stressad om stress

Idag har jag återigen blivit påmind om att det är lättare att ge råd till andra än att leva som man lär. Jag har föreläst om stress och stresshantering. En hel del av det som jag vet att man kan göra för att förbättra sin hälsa, och minska negativ stress, gör jag inte själv. Jag säger till exempel inte nej tillräckligt ofta, jag motionerar inte så mycket som jag borde och ibland lägger jag för mycket identitet i feed back från andra.

Jag ligger också i riskzonen för osund stress ibland och märker det genom att jag glömmer nycklar, plånbok och mobiltelefon (oftare än vanligt...) och jobbar förbi hungerkänslor. Samtidigt tänker jag att man kan vara en förebild och ha bra saker att säga just genom att inte vara perfekt - och erkänna det. Jag funderar ändå mycket på stress och hälsa och vet vad jag strävar mot. Jag har ett hyffsat medvetet förhållningssätt till stress. För det mesta mår jag bra och när jag inte gör det så vet jag oftast vad jag kan göra och hur jag kan tänka (även om det är kunskap som kan ta tid att plocka fram eller utveckla...).

Det är mycket roligare att föreläsa om den process man ständigt befinner sig i och tankarna som rör sig i huvudet just nu, än om något sorts mål man nått och hur man kom dit. Är man någonsin klar med sig själv liksom? Och finns det färdiga receptlösningar som en individ kan generalisera till andra?

Trygg med SL

Sitter på tunnelbanan. Mina ögon glittrar - med hjälp av silverpenna och eyeliner. Det är ju fest ikväll! Håller X i handen, men just nu är han upptagen med att bläddra i en gratistidning. Längre bort står tre män och viskar och pekar. Nyfikna...? Njae, snarare hånfulla.

Vänder blicken mot X och gratistidningen. Där står om någon homosexuell som nassarna slagit ihjäl. Tittar hellre på något annat. Inte de tre männen. De känns hotfulla nu.

Reklamen i tunnelbanan kanske? Ovanför oss sitter en affisch som SL låtit någon sätta upp: "Mamma, pappa, barn - bevara äktenskapet" (läs: Erkänn inga samkönade par, barnlösa eller ensamstående föräldrar). Påminns om att mina mänskliga rättigheter är något man kan tycka till om och debattera.

Slår ner blicken i golvet - knyter min fria hand - håller ut - väntar på festen.

Barn kostar för mycket?

Sverigedemokraterna har konferens med sina kommunpolitiker i helgen. De fortsätter på det gamla vanliga spåret. Det enklaste spåret av alla om man har ett problem: skyll det på någon annan. Vi (som i den begränsande definitionen av "svenskar") har med Sverigedemokraternas retorik problem på grund av "invandrare". "De kostar för mycket" till exempel.

Jag tror att det är viktigt att lyfta sig över denna retorik om man vill motverka Sverigedemokraterna och den rädsla och ojämlikhet de skapar. Anders Wallner, partistyrelseledamot i Miljöpartiet, har uttryckt det väldigt bra i en krönika:

"Med samma logik skulle man kunna säga att det är en enorm belastning att vi föder barn i Sverige. Bara föräldrarnas privata utgifter är över en miljon kronor per barn. Sen kommer ju enorma offentliga utgifter för skola, sjukvård och barn- och ungdomsverksamhet. Och betänk då att det föds 100 000 barn varje år. Men så tänker vi inte. Varje barn är ju en resurs och kommer att bidra till samhället. Just det."

Lysande.

Policy för mansgrisar

"Nästa generation Stureplan" finns det något som kallas. För ungdomar i denna generation arrangeras specialfester som ska ge en försmak av Stureplans nöjesliv. Och vilken försmak! DN skrev häromdagen om festerna där tjejer går runt halvnakna och passar upp på fullt påklädda killar.

Jag tänker att det är skönt att problemet uppmärksammas. Samtidigt är det lite typiskt att det är tjejernas beteende som hamnar i fokus. En del ställen har till exempel infört en klädpolicy. Förhoppningsvis kan det göra det lättare för tjejerna att bryta mot de vrickade förväntningarna som finns på dem, men samtidigt är det orättvist - och högst ineffektivt - att inte angripa problemet vid sin kärna: killarna.

Killarna måste ta sitt ansvar. Festerna visar tydligt var makten ligger: killarna har kläder - tjejerna har inte kläder, killarna är subjekt - tjejerna är objekt. Det bör också finnas policys som gör det lättare för dem att bryta mot förväntningarna. Lättare att inte bete sig som om alla killar vore dumma, heterosexuella mansgrisar. Är det verkligen så de egentligen vill att de och vi andra besnoppade människor ska uppfattas? Jag ryser i alla fall själv vid tanken på att bli förknippad med den bilden.

Normens löpsedel

KÄNDA SVENSKA KVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED KILLAR... stod det inte på en kvällstidnings löpsedel idag.

KÄNDA SVENSKA HETEROKVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED TJEJER... stod det inte heller på löpsedeln.

Det stod något i stil med KÄNDA SVENSKA KVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED TJEJER.

I tidningen kunde man också läsa om en av kvinnorna som intygade att "man inte behöver vara lesbisk eller bisexuell för att testa sexuella upplevelser med en tjejkompis". Ingen sa "det kan betyda att man är lesbisk eller bisexuell".

Fortsatt utsvulten...

En del tycker att det är kul att veta mycket om skådespelare, men jag har kommit fram till att jag föredrar att inte veta så mycket om dem och se mest till karaktärerna de faktiskt spelar. Personen kan komma i vägen för karaktären liksom.

Jag bloggade för ett tag sedan om Adam och Kim i Andra Avenyn. Nu har jag gjort misstaget att titta in i chatten som SVT hade efter ett av programmen. Det har ställt mig inför flera frågor som jag bråkar med mig själv om just nu. I chatten berättade killen som spelar Adam att han är straight. Jag tyckte till och med att han var ganska noga med att påpeka det. "So what?" kan man fråga sig.

Något stör mig i alla fall. Plötsligt tycker jag inte att Adam och Kim är lika intressanta. De är intressanta att följa mer som i en studie i hur media kan framställa kärlek och attraktion mellan personer av samma kön, än för att de är några som jag engagerar mig personligt i. Jag har tappat lite av känslan att kunna identifiera mig med dem. Jag är fortfarande utsvulten på HBTisar på ett personligt plan.

Men vad då!? Självklart tycker jag inte att homosarna bara ska spela homosar, eller att heterosar bara ska spela heterosar! Så varför ska det spela roll om jag vet hur en skådespelare identifierar sig själv?

Nåja, vill jag slippa konfronteras med mig själv så är det bättre att inte känna till skådespelare som privatpersoner helt enkelt, utan bara se rollen de spelar.

Otrevliga, okända människor

Det finns något som verkligen kan förstöra min dag, om jag inte hittar annat att tänka på, och det är när människor som jag inte känner är otrevliga mot mig. Idag skulle jag gå över en gata, på övergångsstället, och en cyklande man (med historiens fulaste hjälm nu när jag målar upp bilden av honom i efterhand...) börjar sakta ner för att jag ska kunna gå över. Utanför honom kör massvis av bilar i ilfart (okej, också en liten överdrift i efterhand, men bilar fanns där). Nu börjar mannen gorma för att jag inte kliver över gatan direkt när han saktar ner. Jag förklarar på mitt sockersöta sätt (ehum...) att jag måste vänta in bilarna också, varpå mannen skriker "bilarna ska också stanna!". "Jaha, men om du lovar att de stannar så kastar jag mig bara över gatan då", hann jag inte svara. Grr...

När man inte får chansen att svara tillbaka i sådana lägen så känns det som att man går runt med sin lilla kaka som man försöker värna och så snor någon bara en bit utan att man kan göra något åt det. Nä usch, jag försöker faktiskt sätta stolthet i att inte ta av andras kakor och skulle jag göra det så försöker jag ge dem chansen att sno tillbaka.

Utsvulten på HBTisar

I eftermiddags kom jag på mig själv med att titta på en repris av ett avsnitt av Andra Avenyn, som jag redan sett. Och jag hade egentligen mycket bättre saker att göra... Ändå kände jag hur jag satt där med glupska ögon. Slutsatsen är att jag är utsvulten på HBT-personer på TV. Jag måste följa hur det går för Kim och Adam i serien.

När Kim och Adam möttes på ett sjukhus hade Adam råkat ut för hatbrott och misshandlats. Lite typiskt att vi HBTisar alltid framställs som några som drabbas av problem, men å andra sidan råkar vi ju ut för många problem som uppmärksammas för lite. Jag bara hoppas att Kim och Adam ska få varandra och vara lyckliga. Lyckliga HBTisar syns det alldeles för lite av. Bara det inte blir som i många andra skildringar i serier och på film: vi har problem, vi övervinner dem kanske för en stund, men sedan dör vi (tänk Brokeback Mountain). Det får liksom aldrig bli helt lyckligt.

Sedan hade det förstås varit kul att se HBT-personer som inte har problem just på grund av sin sexualitet eller sin könsidentitet/könsuttryck, utan kanske på grund av sin etnicitet eller för att de drabbas av diverse konspirationer, anfall från yttre rymden eller vad som helst...

Nåja, jag sätter mitt hopp till dem som gör Andra Avenyn så länge. Och ibland får man vara glad åt att man över huvud taget syns.

P.s. Jag jobbar igen det jag missade i eftermiddags ikväll D.s.

3 hämnas på mig

Jag tror att 3 hämnas på mig för att jag bloggat om att en av deras medarbetare förutsatte att jag var heterosexuell. Tomas Ledins "Vi är på gång, vi är laddade, vi är klara..." har blivit den låt man får höra om man ringer till mig numer. Är jag konspiratorisk?

Kontoret är klart!

Litteratur i normens tjänst

Utan studentrörelsen skulle högskolan inte ha utvecklats särskilt mycket de senaste åren, särskilt när det kommer till mångfald och diskriminerande normer. Sveriges förenade studentkårer (SFS) fortsätter sitt enträgna arbete och släpper idag rapporten "Vem får synas?" som jag var med och skrev när jag arbetade på SFS. Rapporten tar upp ett angeläget problem som det gjorts för lite åt, nämligen det snedvridna innehållet i kurslitteraturen som många gånger inte förmår att spegla olika människors vardag utan bara reproducerar samhällsnormen. En student som jag intervjuade för några år sedan sammanfattade det bra: "Litteraturen är väl på min utbildning som vid övriga universitet: 'Lena köper mat och Sten köper grävmaskiner, och så har de barn tillsammans'".

Hoppas nu att rapporten kommer till användning, att SFS fortsätter sitt arbete och att författare och förlag tar sitt ansvar. Det skulle vara väldigt kul att få se mer av goda exempel på inkluderande kurslitteratur.