"It's good to be 3"

Numer får många som ringer till mig höra en välkänd melodi innan jag svarar, eftersom jag bytt mobiloperatör. En del störs av det, men själv tycker jag att det är lite charmigt. Samtalen med dem som jobbar åt operatören har också varit trevliga, men häromdagen hade jag ett samtal som kunde gått helt fel om jag inte varit på "rätt" humör. Jag blev uppringd av en mycket trevlig person för att svara på frågor om mitt telefonerande, vad jag tyckte om operatören och om jag visste andra som skulle kunna vara intresserade av att också byta till operatören. Mitt i samtalet kommer frågan "Flickvännen då? Vem ringer hon med?".

I det läget säger jag inte att jag visserligen skulle kunna ha en flickvän eftersom jag försöker se bortom kategorier som kön, utan jag blir ultrahomot. Ultrahomot som på ett mycket snällt och trevligt sätt (om jag får säga det själv) förklarar att jag inte har en partner, och om jag skulle ha en partner så skulle det liksom jag vara en kille. Just då hade jag ork att vara snäll och trevlig istället för kränkt och arg. Det kändes bra att senare kunna avsluta samtalet i samma trevliga ton som det började och att personen genom det slapp undan en del dåligt samvete för att ha kränkt mig. Det är i den positiva andan jag vill bedriva utbildningsverksamhet och jag tror att det ger bäst effekt. Jag tror att personen kommer att formulera sig annorlunda i andra samtal. Men i ett annat läge kanske jag som privatperson/konsument hade valt att inte ta ansvar för någon annans samvete och beteende utan bara ge uttryck för en ilska att gång på gång bli osynliggjord för att jag inte passar in i heteronormen.

När jag senare diskuterade händelsen med mina vänner så kom vi för övrigt på sätt som jag kunde ha problematiserat tvåsamhetsnormen. Varför förväntades jag över huvud taget ha en partner? Och varför bara en partner? Jag skulle helt enkelt ha sagt att jag hade två pojkvänner. "It's good to be 3" liksom...