Tacksamma barn

Idag är det Fars dag. Fint? Klart det kan vara. Jag tänker att klurigheten ligger i att göra det till sin egen grej och inte bara falla in i den förväntade tacksamheten som alla barn ska känna gentemot sina föräldrar - en förväntad tacksamhet som inte bara är en del av vår kultur utan som även drivs på av kommersiella intressen.

På många sätt är det orättvist. Barn ska alltid vara så tacksamma inför vuxenvärlden. Men de barn som misshandlas av sina föräldrar då, varför ska de vara tacksamma? Eller de som mobbas utan att några vuxna ingriper? De som växer upp och lär sig att diskriminering är en del av deras vardag?

Hela fenomenet med Fars dag bygger dessutom på normer kring heterosexualitet och tvåsamhet. I många barns familjer finns det ingen far att hylla. För dem påminner Fars dag om att samhället anser att det fattas dem något. Familjen är inte komplett. Det är inte en riktig familj. Ska de barnen vara tacksamma?

Jag hade hellre sett en Barnens dag då vuxenvärlden samlades i en gemensam hyllning till de yngsta samhällsmedborgarna, och i respekt inför det faktum att vi alla vuxna gång på gång lämnar över ett samhälle med stora brister till en ny generation. Samtidigt som vi förstås gladdes åt den trygghet, frihet och glädje som vi kan skapa - och ofta skapar - för barnen om vi tar vårt ansvar.