Eftersom han som frågade (en kille på tunnelbanan) ville flirta så blev jag på ett sätt smickrad. Men jag kände också en massa annat. Varför viskade han? Varför ville han att vi skulle sätta oss på ett ställe med mindre folk runt omkring? En del av svaren visste jag förstås. Han var rädd för att folk skulle märka att han inte var heterosexuell.
Jag kan också vara rädd, men oftast är jag arg och den här situationen gjorde mig förbannad. Jag vägrar vara en person som måste smussla. Vad som kunde ha varit en kul flirt blev istället något fult och skämmigt - en påminnelse om samhället vi lever i.
Att vägra sätta mig på ett annat ställe blev en symbolhandling, fast egentligen skulle jag kanske ha bytt plats och sett om jag kunde stärka killens självförtroende lite. Jag vet inte. I slutändan faller jag ändå tillbaka på att det förstås också var det säkraste valet att inte följa med främlingen, men det är grymt tråkigt med all denna rädsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar