Fantastiska demonstranter i Burma

Mina tankar går just nu till de fantastiska demonstranterna i Burma. Jag hoppas att deras hjälteinsatser kommer att visa hur människor som går samman kan störta förtryck och förändra världen, med fredliga medel. Och jag hoppas att många makthavare världen över kommer att ta sitt ansvar och stötta dem.

Rätten att diskriminera barn

Läroplanen för förskolan erbjuder en fantastisk läsning på många sätt. Den utgår väldigt mycket från barns rätt att utvecklas som individer, på sina egna villkor. Samtidigt visar läroplanen på den skeva maktfördelningen som (kanske oundvikligen) råder mellan barn och vuxna. Barn har sina rättigheter så länge vuxna ger dem till barnen.

I läroplanen står: "inget barn skall i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionshinder..." Här fråntas alltså barnen rätten att slippa diskriminering på grund av sexuell läggning - för det är bara deras anhöriga (läs: vuxna) som kan ha en sexuell läggning.

De starka normer för kön som barn fostras i hänger självklart samman med normer för sexuell läggning. En flicka ska vara en prinsessa som är ihop med en prins, knappast en annan prinsessa. Och barn leker "mamma-pappa-barn" av en anledning. Barnen fostras i heterosexualitet och ges alltså en sexuell läggning att utgå från i sin utveckling även om vi vuxna har svårt att erkänna det. Det begränsar deras utrymme i förskolan liksom senare i livet då de tvingas "komma ut" om de inte identifierar sig med den förväntade heterosexualiteten. Är inte det diskriminering?

Foppatofflan som klassmarkör?

Det finns skor som det gör ont i mina ögon att titta på. Skor i neonfärgad plast med hål i - Foppatofflorna. Samtidigt finns det något i mig som oroas av den häftiga avsmaken. Håller jag på att bli en sådan där "stockholmare" som alltid måste tänka på utseende (mitt och andras)? Och så har jag funderat på vem det är som har Foppatofflor: är det möjligtvis så att det finns klasskillnader i Foppatoffelsanvändandet? Jag har i alla fall svårt att tänka mig Foppatofflor på Stureplan.

Eller så är det bara skor och folk har olika smak...

Etnisk mat och kvinnors ledarskap

Två observationer från morgontidningarna: (1) "Etnisk mat" handlar om mat till Ramadan. Jag har aldrig sett någon kallat påskmaten för "etnisk". (2) Det finns nya råd till kvinnor som är ledare och vill klara "männens maktspel". Varför skrivs det aldrig om hur män kan ta ansvar för sin makt?

Positivt ändå att nyhetsförmedlingen inte bara speglar det som på ett snävt sätt är intressant för "svenska" män.

Vi är många och vi vägrar vara rädda

Jag har larmfobi. Det kommer nog inte som någon nyhet för den som sett mig larma av eller på olika lokaler, men för mig är det nytt att det finns så många som jag. Vi är många som drabbas av stegrande puls, darriga fingrar och en svårbeskrivlig rädsla för att plötsligt trycka på fel knapp eller inte lyckas vrida om nyckeln. Det händer också att vi av ren nervositet drabbas av ett enormt kontrollbehov och skäller ut stackars människor runt omkring oss för att de inte är stilla och tysta.

Jag kanske inte behöver förenas i någon sorts kamp för rättvisa med dem som har samma rädsla, men det är som i så många andra sammanhang skönt att veta att man inte är ensam. Och vi kan stärka varandra mot rädslan. Är du som jag? Join the inner revolution!

"It's good to be 3"

Numer får många som ringer till mig höra en välkänd melodi innan jag svarar, eftersom jag bytt mobiloperatör. En del störs av det, men själv tycker jag att det är lite charmigt. Samtalen med dem som jobbar åt operatören har också varit trevliga, men häromdagen hade jag ett samtal som kunde gått helt fel om jag inte varit på "rätt" humör. Jag blev uppringd av en mycket trevlig person för att svara på frågor om mitt telefonerande, vad jag tyckte om operatören och om jag visste andra som skulle kunna vara intresserade av att också byta till operatören. Mitt i samtalet kommer frågan "Flickvännen då? Vem ringer hon med?".

I det läget säger jag inte att jag visserligen skulle kunna ha en flickvän eftersom jag försöker se bortom kategorier som kön, utan jag blir ultrahomot. Ultrahomot som på ett mycket snällt och trevligt sätt (om jag får säga det själv) förklarar att jag inte har en partner, och om jag skulle ha en partner så skulle det liksom jag vara en kille. Just då hade jag ork att vara snäll och trevlig istället för kränkt och arg. Det kändes bra att senare kunna avsluta samtalet i samma trevliga ton som det började och att personen genom det slapp undan en del dåligt samvete för att ha kränkt mig. Det är i den positiva andan jag vill bedriva utbildningsverksamhet och jag tror att det ger bäst effekt. Jag tror att personen kommer att formulera sig annorlunda i andra samtal. Men i ett annat läge kanske jag som privatperson/konsument hade valt att inte ta ansvar för någon annans samvete och beteende utan bara ge uttryck för en ilska att gång på gång bli osynliggjord för att jag inte passar in i heteronormen.

När jag senare diskuterade händelsen med mina vänner så kom vi för övrigt på sätt som jag kunde ha problematiserat tvåsamhetsnormen. Varför förväntades jag över huvud taget ha en partner? Och varför bara en partner? Jag skulle helt enkelt ha sagt att jag hade två pojkvänner. "It's good to be 3" liksom...

Undersök mig på mina villkor

På sistone har jag fått massiva enkäter från SIFO att svara på. I hopp om att kunna förbättra ekonomin, genom lotteriet man får delta i om man svarar, så kryssar jag glatt i ett ändlöst antal boxar. Samtidigt funderar jag på alla fack jag hamnar i genom de där kryssen. Jag blir en del av olika grupper som tycker si och så eller beter sig på olika sätt. Det känns ändå okej så länge det är jag själv som på sätt och vis sätter mig i de där facken.

Jobbigare blir det med alla frågor kring min person där det känns som SIFO klassificerar mig på olika sätt. Jag förväntas kryssa i om jag är man eller kvinna och det finns inget alternativ. Jag ska också kryssa i vilken utbildningsnivå mina föräldrar har och i vilket land de är födda. Det är förstås för att SIFO ska kunna presentera resultat nedbrutet på olika kategorier människor, vilket mycket väl kan vara relevant. Men varför kan jag inte själv få välja kategori? SIFO skulle ju kunna fråga mig hur jag själv identifierar mig när det kommer till kön, klass och etnicitet. Och varför är det just dessa kategorier man är intresserad av? SIFO skulle ju t ex kunna intressera sig för kategorierna samhället har för sexuell läggning och hur jag identifierar mig i förhållande till dem.

Så nu har jag använt fältet för "övriga kommentarer" och tipsat om hur jag tycker att SIFO skulle kunna göra sina undersökningar mer inkluderande och mer på oss undersöktas villkor.

Könssegregerade middagar

När jag städade bland en massa grejer hittade jag en affisch med en inbjudan till en dammiddag för studenter. Jag kommer ihåg att jag sparade den för att använda någon gång när jag utbildar i HBT-frågor och frågor kring genus och heteronormativitet. På affischen finns nämligen en varningstext som lyder ”Denna affisch kan framkalla avund hos pojkvänner, bröder och andra män”.

En intressant varningstext och affisch på flera sätt. Uppenbarligen riktar sig affischen till kvinnor, men vilka kvinnor? Det låter ju som om det skulle kunna vara alla, men det är förstås bara heterosexuella kvinnor och kvinnor som gillar att just kategoriseras som kvinna. I själva verket är affischen – och arrangemanget den gör reklam för – en ohejdad hyllning till vårt samhälles sätt att dela in befolkningen i två kategorier: kvinnor och män. Kategorier som dessutom både är motsatspar och kompletterar varandra.

Affischen signalerar att här är du välkommen om du offentligt accepterar att ditt kön avgör hur du ska bete dig och vilka du ska omge dig med under kvällen. Dessutom finns ett bestämt sätt för dig och de andra att bete er på: ni ska vara kvinnliga i förhållande till det manliga (ofta representerat av män som är servitörer). I detta ingår förstås att du utifrån din kvinnliga position ska attraheras av det manliga.

Vissa skulle säga att det ju bara handlar om att ha roligt under en kväll. Under mina år i studentrörelsen har jag funderat mycket på hur de här tillställningarna skulle kunna göras mer jämlika, för de är trots allt populära. Idag säger jag att det inte går att komma ifrån att middagarna per definition reducerar människor till kön och sexuell läggning, samtidigt som de överordnar och underordnar människor. Och det görs som underhållning. De är ett ”lättsamt” och effektivt sätt för samhällsnormen att reproducera sig. En organisation som vill motverka diskriminerande normer och ge människor större frihet att vara individer, oavsett tillskrivna kategorier, måste alltså göra ett val. Den måste välja om den vill hålla fast vid sitt ställningstagande och överge eventuella könssegregerade middagar, eller om den vill göra tvärtom. Det finns inga mellanvägar.

"Psst... är du homosexuell?"

Eftersom han som frågade (en kille på tunnelbanan) ville flirta så blev jag på ett sätt smickrad. Men jag kände också en massa annat. Varför viskade han? Varför ville han att vi skulle sätta oss på ett ställe med mindre folk runt omkring? En del av svaren visste jag förstås. Han var rädd för att folk skulle märka att han inte var heterosexuell.

Jag kan också vara rädd, men oftast är jag arg och den här situationen gjorde mig förbannad. Jag vägrar vara en person som måste smussla. Vad som kunde ha varit en kul flirt blev istället något fult och skämmigt - en påminnelse om samhället vi lever i.

Att vägra sätta mig på ett annat ställe blev en symbolhandling, fast egentligen skulle jag kanske ha bytt plats och sett om jag kunde stärka killens självförtroende lite. Jag vet inte. I slutändan faller jag ändå tillbaka på att det förstås också var det säkraste valet att inte följa med främlingen, men det är grymt tråkigt med all denna rädsla.