En del tycker att det är kul att veta mycket om skådespelare, men jag har kommit fram till att jag föredrar att inte veta så mycket om dem och se mest till karaktärerna de faktiskt spelar. Personen kan komma i vägen för karaktären liksom.
Jag bloggade för ett tag sedan om Adam och Kim i Andra Avenyn. Nu har jag gjort misstaget att titta in i chatten som SVT hade efter ett av programmen. Det har ställt mig inför flera frågor som jag bråkar med mig själv om just nu. I chatten berättade killen som spelar Adam att han är straight. Jag tyckte till och med att han var ganska noga med att påpeka det. "So what?" kan man fråga sig.
Något stör mig i alla fall. Plötsligt tycker jag inte att Adam och Kim är lika intressanta. De är intressanta att följa mer som i en studie i hur media kan framställa kärlek och attraktion mellan personer av samma kön, än för att de är några som jag engagerar mig personligt i. Jag har tappat lite av känslan att kunna identifiera mig med dem. Jag är fortfarande utsvulten på HBTisar på ett personligt plan.
Men vad då!? Självklart tycker jag inte att homosarna bara ska spela homosar, eller att heterosar bara ska spela heterosar! Så varför ska det spela roll om jag vet hur en skådespelare identifierar sig själv?
Nåja, vill jag slippa konfronteras med mig själv så är det bättre att inte känna till skådespelare som privatpersoner helt enkelt, utan bara se rollen de spelar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tänker att det är nödvändigheten att alltid poängterar att man minsann inte är homo även om man har spelat det. Som är irriterande. och störande. Låt oss leva i ovisshet. Skulle det vara så farligt?
Nä. Jag håller med dig, Pär. Det saknas hbtisar ( nytt ord hihi) i dramavärlden. Men för gudsskull människa. Sluta titta på andra avenyn! Om du vill ha riktigt såpa, kolla våra bästa år. Funkar alltid. förutom då att där inte är några hbtisar.
alltså. Våra bästa år är så dåligt att det blir bra. det är humor. det är monologer rakt in i kameran. Det är inoperarade chips i folks tänder så att skurken kan styra folks humör med en fjärrkontroll. det är kulisser som skulle passa till roliga timmen i femte klass, men inte mera. det är femtiotalshemmafruideal. det är helt enkelt skitkul. :-)
Om ändå skurken eller personen med det inopererade chipet kunde vara snygg också... :) Det är ju lite Barbie och Ken över dem alla, plastigt helt enkelt... Men vi får se . Våra bästa år kanske ska bli min nya grej. Tack för att du kommenterar min blogg fö! Lite stolt att du läser den.
Skicka en kommentar