Ny blogg

Numer bloggar jag tillsammans med vänner/kollegor Sofia B. Karlsson och Linda Elstad på perspektivbyran.blogspot.com. Kika in!

Tacksamma barn

Idag är det Fars dag. Fint? Klart det kan vara. Jag tänker att klurigheten ligger i att göra det till sin egen grej och inte bara falla in i den förväntade tacksamheten som alla barn ska känna gentemot sina föräldrar - en förväntad tacksamhet som inte bara är en del av vår kultur utan som även drivs på av kommersiella intressen.

På många sätt är det orättvist. Barn ska alltid vara så tacksamma inför vuxenvärlden. Men de barn som misshandlas av sina föräldrar då, varför ska de vara tacksamma? Eller de som mobbas utan att några vuxna ingriper? De som växer upp och lär sig att diskriminering är en del av deras vardag?

Hela fenomenet med Fars dag bygger dessutom på normer kring heterosexualitet och tvåsamhet. I många barns familjer finns det ingen far att hylla. För dem påminner Fars dag om att samhället anser att det fattas dem något. Familjen är inte komplett. Det är inte en riktig familj. Ska de barnen vara tacksamma?

Jag hade hellre sett en Barnens dag då vuxenvärlden samlades i en gemensam hyllning till de yngsta samhällsmedborgarna, och i respekt inför det faktum att vi alla vuxna gång på gång lämnar över ett samhälle med stora brister till en ny generation. Samtidigt som vi förstås gladdes åt den trygghet, frihet och glädje som vi kan skapa - och ofta skapar - för barnen om vi tar vårt ansvar.

Glädje i tunnelbanan

12697. När jag just kollade var det antalet medlemmar i en Facebookcause för att få SL att ta bort Bevara Äktenskapets kampanj i tunnelbanan. Man blir varm.

Varm blev jag i veckan också av en reklamkampanj för Finlandsresor där ingången var att man skulle unna sig en romantisk miniresa. På bilderna syntes händer som höll i varandra - det var händer som verkade tillhöra människor med olika och lika kön och hudfärg, och människor i olika eller samma åldrar. Trevligt att möta något positivt och synliggörande istället för något som ifrågasätter ens rättigheter och plats i det offentliga rummet. Mer sånt!

Jag är förresten snygg i sketchformat :)

Stressad om stress

Idag har jag återigen blivit påmind om att det är lättare att ge råd till andra än att leva som man lär. Jag har föreläst om stress och stresshantering. En hel del av det som jag vet att man kan göra för att förbättra sin hälsa, och minska negativ stress, gör jag inte själv. Jag säger till exempel inte nej tillräckligt ofta, jag motionerar inte så mycket som jag borde och ibland lägger jag för mycket identitet i feed back från andra.

Jag ligger också i riskzonen för osund stress ibland och märker det genom att jag glömmer nycklar, plånbok och mobiltelefon (oftare än vanligt...) och jobbar förbi hungerkänslor. Samtidigt tänker jag att man kan vara en förebild och ha bra saker att säga just genom att inte vara perfekt - och erkänna det. Jag funderar ändå mycket på stress och hälsa och vet vad jag strävar mot. Jag har ett hyffsat medvetet förhållningssätt till stress. För det mesta mår jag bra och när jag inte gör det så vet jag oftast vad jag kan göra och hur jag kan tänka (även om det är kunskap som kan ta tid att plocka fram eller utveckla...).

Det är mycket roligare att föreläsa om den process man ständigt befinner sig i och tankarna som rör sig i huvudet just nu, än om något sorts mål man nått och hur man kom dit. Är man någonsin klar med sig själv liksom? Och finns det färdiga receptlösningar som en individ kan generalisera till andra?

Trygg med SL

Sitter på tunnelbanan. Mina ögon glittrar - med hjälp av silverpenna och eyeliner. Det är ju fest ikväll! Håller X i handen, men just nu är han upptagen med att bläddra i en gratistidning. Längre bort står tre män och viskar och pekar. Nyfikna...? Njae, snarare hånfulla.

Vänder blicken mot X och gratistidningen. Där står om någon homosexuell som nassarna slagit ihjäl. Tittar hellre på något annat. Inte de tre männen. De känns hotfulla nu.

Reklamen i tunnelbanan kanske? Ovanför oss sitter en affisch som SL låtit någon sätta upp: "Mamma, pappa, barn - bevara äktenskapet" (läs: Erkänn inga samkönade par, barnlösa eller ensamstående föräldrar). Påminns om att mina mänskliga rättigheter är något man kan tycka till om och debattera.

Slår ner blicken i golvet - knyter min fria hand - håller ut - väntar på festen.

Barn kostar för mycket?

Sverigedemokraterna har konferens med sina kommunpolitiker i helgen. De fortsätter på det gamla vanliga spåret. Det enklaste spåret av alla om man har ett problem: skyll det på någon annan. Vi (som i den begränsande definitionen av "svenskar") har med Sverigedemokraternas retorik problem på grund av "invandrare". "De kostar för mycket" till exempel.

Jag tror att det är viktigt att lyfta sig över denna retorik om man vill motverka Sverigedemokraterna och den rädsla och ojämlikhet de skapar. Anders Wallner, partistyrelseledamot i Miljöpartiet, har uttryckt det väldigt bra i en krönika:

"Med samma logik skulle man kunna säga att det är en enorm belastning att vi föder barn i Sverige. Bara föräldrarnas privata utgifter är över en miljon kronor per barn. Sen kommer ju enorma offentliga utgifter för skola, sjukvård och barn- och ungdomsverksamhet. Och betänk då att det föds 100 000 barn varje år. Men så tänker vi inte. Varje barn är ju en resurs och kommer att bidra till samhället. Just det."

Lysande.

Policy för mansgrisar

"Nästa generation Stureplan" finns det något som kallas. För ungdomar i denna generation arrangeras specialfester som ska ge en försmak av Stureplans nöjesliv. Och vilken försmak! DN skrev häromdagen om festerna där tjejer går runt halvnakna och passar upp på fullt påklädda killar.

Jag tänker att det är skönt att problemet uppmärksammas. Samtidigt är det lite typiskt att det är tjejernas beteende som hamnar i fokus. En del ställen har till exempel infört en klädpolicy. Förhoppningsvis kan det göra det lättare för tjejerna att bryta mot de vrickade förväntningarna som finns på dem, men samtidigt är det orättvist - och högst ineffektivt - att inte angripa problemet vid sin kärna: killarna.

Killarna måste ta sitt ansvar. Festerna visar tydligt var makten ligger: killarna har kläder - tjejerna har inte kläder, killarna är subjekt - tjejerna är objekt. Det bör också finnas policys som gör det lättare för dem att bryta mot förväntningarna. Lättare att inte bete sig som om alla killar vore dumma, heterosexuella mansgrisar. Är det verkligen så de egentligen vill att de och vi andra besnoppade människor ska uppfattas? Jag ryser i alla fall själv vid tanken på att bli förknippad med den bilden.

Normens löpsedel

KÄNDA SVENSKA KVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED KILLAR... stod det inte på en kvällstidnings löpsedel idag.

KÄNDA SVENSKA HETEROKVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED TJEJER... stod det inte heller på löpsedeln.

Det stod något i stil med KÄNDA SVENSKA KVINNOR BERÄTTAR OM HUR DE TESTAT SEX MED TJEJER.

I tidningen kunde man också läsa om en av kvinnorna som intygade att "man inte behöver vara lesbisk eller bisexuell för att testa sexuella upplevelser med en tjejkompis". Ingen sa "det kan betyda att man är lesbisk eller bisexuell".